”Jag äter lite, tränar regelbundet – men vikten står still. Jag är ofta svullen och utan kaffe fungerar jag knappt.”

Den här frågan återkommer gång på gång i samtal med kvinnor som faktiskt tar hand om sin kost och sin fysiska aktivitet, men som ändå inte ser de resultat de förväntar sig.

I sådana situationer handlar problemet sällan om brist på disciplin eller motivation. Allt oftare ligger orsaken djupare – i en störning av de organ som ansvarar för kroppens ämnesomsättning, särskilt levern och gallvägarna. Levern ger sällan tydliga smärtsignaler, vilket gör att en överbelastning kan pågå länge utan att upptäckas, samtidigt som den gradvis påverkar hela kroppens funktion.

Till skillnad från vad många tror är levern inte bara ett ”avgiftningsfilter”. Den är ett centralt organ för omsättningen av glukos, fett och hormoner – och för energiproduktion på cellnivå. Leverns balans är avgörande för kroppens förmåga att hålla ett stabilt blodsocker, förbränna fett effektivt och upprätthålla hormonell jämvikt.

En av leverns grundläggande uppgifter är att lagra glukos i form av glykogen och frisätta det mellan måltider eller vid ökat energibehov. När denna mekanism inte fungerar som den ska uppstår svängningar i blodsockret. Det kan yttra sig som energi dippar, irritabilitet, darrighet, hjärtklappning eller ett starkt sug efter snabba kolhydrater.

Lika viktig är leverns roll i fettomsättningen. Det är här kroppen ”bestämmer” om fettsyror ska användas som energi eller lagras som reserv. Vid metabol överbelastning bromsas fettförbränningen, och fettvävnad – särskilt den viscerala – kan börja lagras även vid kalori underskott.

Levern har också en överordnad roll i hormon omsättningen. Det är här östrogener, kortisol och sköldkörtelhormoner bryts ned och inaktiveras. När levern inte hinner med detta arbete förblir hormonerna aktiva för länge, vilket kan leda till symtom som svullnad, vätskeretention, uttalad PMS, humörsvängningar och hud problem.

En ofta förbisedd faktor som ytterligare belastar lever och gallvägar är parasiter, särskilt lever flundror. När de finns i gallgångarna eller gallblåsan kan de mekaniskt hindra gall flödet och orsaka kronisk inflammation i slemhinnan. Följden blir förtjockad galla och försämrat flöde, vilket gör det svårare att effektivt utsöndra toxiner, metaboliter och hormoner. Symtom som fettintolerans, uppblåsthet efter måltider, tryck eller obehag under höger revbensbåge samt illamående på morgonen har ofta just detta som bakomliggande orsak.

I detta sammanhang blir samspelet mellan levern och sköldkörteln särskilt viktigt. Sköldkörteln producerar huvudsakligen hormonet FT4 (fritt tyroxin), som i sig är metabolt inaktivt. Först genom omvandling – som till stor del sker i levern – bildas FT3 (fritt trijodtyronin), det aktiva hormon som styr ämnesomsättning, energiproduktion och nervsystemets funktion.

När levern är överbelastad blir denna konvertering instabil. Omvandlingen från FT4 till FT3 kan ske oregelbundet och ibland i överdriven mängd. Det kan ge symtom som liknar hypertyreos: hjärtklappning, inre oro, svettningar och sömnsvårigheter – trots att sköldkörteln i sig inte är primärt sjuk. Typiskt är att behandling som enbart fokuserar på sköldkörteln inte ger varaktig förbättring, eftersom den verkliga orsaken inte adresseras.

Vid primära sköldkörtelsjukdomar ser man däremot en mer konsekvent klinisk och laboratoriemässig bild, med bestående avvikelser i TSH samt stabilt rubbade FT3- och FT4-värden – oberoende av leverns tillstånd.

Av den anledningen är ett terapeutiskt angreppssätt som enbart fokuserar på att ”justera hormoner” ofta otillräckligt. Hormoner verkar alltid inom ett visst biologiskt sammanhang – aldrig isolerat. Om gallflödet är hämmat, levern överbelastad och tarmen inte fungerar som en skyddande barriär, kan kroppen inte återfå balans.

Biologisk avlastning av levern handlar inte om svält eller aggressiva ”detox kurer”. Det handlar om att återställa leverns och gallvägarnas fysiologiska arbetsförhållanden, så att metabola, hormonella och energimässiga processer åter kan fungera harmoniskt.

Först då börjar kroppen svara på kostförändringar, fysisk aktivitet och terapeutiskt stöd. I många fall är problemet inte att vi gör för lite – utan att kroppen arbetar i ett tillstånd av långvarig biologisk överbelastning.